Kunskapsresistensen

Tyvärr gjorde jag ett misstag när jag skrev ”Gåsvatten” för ett par dagar sedan. Det exempel från en bloggläsare jag inledde med var visserligen anonymt men det borde också ha anonymiserats. Klantigt av mig. Det är nu utbytt och jag tänker inte göra om misstaget. Nog om det.

Texten måtte ha rört många läsare. Jag har aldrig tidigare fått så många reaktioner, mellan femton och tjugo mail, de flesta väldigt utförliga. Alla handlar de om hopplösheten att nå fram till närstående och andra. De lyssnar inte, de kommer med konstiga och ohållbara invändningar, de vill säga upp relationen etc.

Varför har det blivit så?

En vanlig reflektion – som jag också gjort – är att det handlar om ett religionssubstitut. Ett samhälle som har frånsagt sig religionen behöver ändå moraliska hållpunkter som alla kan vara överens om. Annars trillar förmodligen locket av Pandoras ask. Godheten har blivit en nödvändig hållning inte bara för att skapa gemenskap utan också för att man ska tycka om sig själv. Det finns dock en viktig skillnad. De som lever i ett religiöst samhälle och upptäcker att religionen och gudstron är på samma nivå som sagosamlingen Tomtar och Troll har genomskådat något (i och för sig inte så svårt). När det gäller godhetssyndromet så fanns det inte där för låt oss säga tre fyra decennier sedan. Det har dumpit ner över oss alla, som ett oönskat giftmoln (tycker vi som inte drabbats). Medmänniskor som i andra sammanhang är helt normala, kan tänka, ta in fakta och dra logiska slutsatser, beter sig nu väldigt konstigt. Om man pressar dem lite så trillar det mest floskler ur deras munnar. Ändå är felet vårt – eller mitt om jag tar mig själv och en närstående person som exempel.

Något yngre manlig släkting: Du var inte på det här sättet förr. Du kan ju inte längre öppna en tidning eller lyssna på radio utan att gruffa!
Jag: Det är klart att jag har förändrats, det gör vi alla men gruffandet beror inte på min förändring utan på att Sverige och den svenska debatten och nyhetsförmedlingen har förändrats.
Han: Ungefär som norrmanen som kör på fel sida på motorvägen och i radion hör en varning om att en galning kör mot trafiken och utbrister ”En! Det är ju tusentals!” (Det är en bild som vi båda gillar och emellanåt använder).
Jag kontrar: Du resonerar ju efter principen: 55 miljarder flugor kan ju inte ha fel, ät skit!

Från norrmän till flugor, det motargumentet sitter inte som hand i handske, men han förstår vad jag menar och stirrar misstroget på mig, helt övertygad om att han har rätt och jag fel. Samhället och media är väl som de alltid är och har varit. Medan jag … ännu en av alla dessa grumpy old men. Det är så uppenbart. Jag verkar nästan ha blivit … besatt. Det är kanske ett ålderstecken? Ett förstadium till demens?

Jag läser Richard Swartz´ kolumn i lördagens Dagens Nyheter. Han skriver om södra Europa och hur allt på ytan ser ut ungefär som vanligt, trots den djupa krisen. Jag ber min släkting läsa och det gör han.

/…/ den europeiska krisen har samtidigt förstärkt familjen på ett högst problematiskt sätt. Vuxna barn blir kvar i den eftersom inga jobb finns som skulle göra det möjligt att flytta hemifrån. Än mindre har de pengar nog för att bilda en egen familj; det är inte ovanligt att gifta par kan bli tvungna att bo kvar hemma, var och en på sitt håll. Också i framskriden ålder förblir man ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Cigaretter, espresso, mobilen, bensin – allt för fickpengar som betalas av föräldrarna.
En amerikansk vän reste som turist runt i Sydeuropa och menade efteråt att han inte förstod vad européerna gnällde om. När det är kris i Amerika bommar allt igen, husen står övergivna, folk är försvunna från gatorna. Men på sin sydeuropeiska resa hade han bara sett fullsatta utomhuskaféer med unga människor som rökte och drack kaffe. Det var inte helt lätt att förklara för honom att vad han sett var just den europeiska krisen, dessutom hur omfattande och djup den är.

”Snart är vi också där, även om det ser lite annorlunda ut hos oss”, säger jag. ”Visst”, säger han med lätt tonfall. ”Det har du sagt till mig många gånger.” Han verkar inte det minsta orolig. Jag hör på honom att han inte alls tror mig. Inte kommer väl någonsin någon av våra ungar att flytta hem igen och tigga fickpengar av familjen. Man får tåla att närstående har en del underliga uppfattningar. För honom är det lika trovärdigt som om jag hävdat att snart kommer svenska kråkor att flyga upp och ned.

I nedanstående läsarkommentar är det naturligtvis intressant med alla japaner i Düsseldorf, men observera politikerns reaktion. Hon förstår inte sambandet. De där japanerna behöver väl ingen hjälp. Nu ska det ju hjälpas!

Besökte Düsseldorf i min tågluffartid, tyckte det var trevligt. I våras besökte jag staden igen. Inte en enda tiggare sågs på gatorna, däremot väldigt många japaner, unga och gamla, de syntes på hotell, i affären och div. matställen. Jag frågade en välinsatt medborgare, han sa att japaner är den största invandrargruppen i Düsseldorf, alla är välutbildade, flera har spetsutbildning. I Sverige är det ju som bekant tvärt om, den största invandrargruppen är lågutbildade och analfabeter, undantag finns givetvis.
Pratade med en politiker i Göteborg dagarna innan valet, berättade om situationen i Düsseldorf. Fick svaret att här i staden bistår vi hellre flyktingar än japaner. Egendomligt svar, minsann! Jag frågade sedan vilken av städerna hon trodde kunde hjälpa flest flyktingar om ca 30 år? Det verkade som om hon inte förstod frågan!

Godhetssyndromet slår till på alla nivåer. Expo föreläser och kvällsblaskorna gräver. Politikerna strör inte bara ut pengar utan också påståenden som man undrar om de verkligen själva tror på. Hur dum får man bli på en skala ett till tio? Det kämpas mot rasismen så att det står härliga till. Värdgrunder formuleras i rasande takt, hej och hå! Normkritiskt ska det vara också, trots att dessa pk-människor i olika bärande samhällsfunktioner inte själva vill eller förmår förstå att det är de själva som utgör normen.

Kanske är det bättre att jämföra med ett virus än med religion. Dessutom, ett virus som drabbar de flesta, i synnerhet makthavare, journalister och andra opinionsbildare. Som en kommentator skriver verkar det nästan som om högutbildade är mest mottagliga, vilket ju är extra störande eftersom det är just de som förväntas vara klarhetens och förnuftets apostlar (nåja). Leif G.W. Persson är en av de offentliga personer som svenska folket har mest förtroende för. Han skrev häromdagen i Expressen att vid en middag hemma hos honom berättade ett par gäster att de röstat på Sverigedemokraterna. GW förklarade då att de inte var välkomna hem till honom mer. Den fråga en bloggläsare skulle vilja ha GW:s svar på är:

Om man vet att 550.000 människor bor i 186 utanförskapsområden, som inte fanns för 25 år sedan, och att vi i år kommer att ge permanent uppehållstillstånd till en folkmängd motsvarande Karlstads storlek, och att vi inte har bostäder, jobb och samhällsservice åt dessa. Och om man vet att inströmningen inte är tillfällig utan kommer att öka nästa år, och nästa etc. Om man dessutom anser att invandring är en alltför våldsam omvandling av Sverige och därför en ödesfråga. Vilket parti borde man då ha röstat på i valet?

Flera av dem som skriver till mig gör det anonymt. Det betyder inte att de skriver sämre eller aggressivare, bara att de vill skydda sig. Andra vill absolut vara synliga. Lars-Erik Eriksson skriver:

I den mån du citerar mig går det bra att skriva ut mitt namn, bara en ära hamna på din blogg. Jag har insett att det anonyma fisandet lämnar en odör av rädsla som multikulti-dårarna går igång på.

Lars-Erik Eriksson har onekligen en poäng. Man väljer att vara anonym om man vet att andra kommer att ogilla det man säger eller skriver. I åtminstone ett mail anger författaren att han vill vara halvanonym. Således, det här skriver Göran:

Jag trodde att de flesta medborgarna i Sverige hade lite mer vett och sans, med det verkar som att de flesta missat sina mattelektioner helt och hållet. Om de driver sin privatekonomi på samma sätt som de vill driva vårt lands ekonomi så har jag fått en fullständig förklaring till att de flesta lever på lånade pengar – det tråkiga är dock att lånen skall betalas!

Att skriva anonymt är att acceptera sitt underläge. Samtidigt inser nog också Lars-Erik Eriksson att för vissa av skribenterna blir priset för högt. Även om jag själv aldrig skriver anonymt föredrar jag anonyma inlägg som visar att vi dissidenter finns framför ännu mera av den tystnad som omger invandringspolitiken.

Åter andra har mer eller mindre gett upp:

Hej! Lite tankar angående ”Gåsvatten”. Jag har följt utvecklingen och samhällsdebatten under rätt många år. Känt stor oro för framtiden, försökt diskutera och debattera med släkt och vänner. Fått ta många påhopp. Men de senaste månaderna har det ”vänt” och jag bryr mig verkligen inte längre. Svenskarna har helt och hållet sig själva att skylla. Folk är korkade, naiva och faktaresistenta. 87 % av valmanskåren har gett politikerna solklart mandat att ha fortsatt öppna gränser. Trots att vansinnet även kommer att drabba mig så känner jag skadeglädje.

Håller med, det är alldeles för djävligt med denna kompakta dumhet. Men hur berättigat det än är att skälla på de 87 procenten, så är dumhet ingen förklaring. Folk är ju inte kompakt dumma utan enfalden slår bara till när vissa teman blir synliga, som invandringspolitiken. Dumheten är ingen förklaring utan något som i sig behöver förklaras.

En annan förklaring utgår från begreppet beröringsskräck. Emellertid, de som vi anser har beröringsskräck har naturligtvis inte själva det perspektivet. De anser att de skyddar sig mot ondska eller kanske bara mot oönskade åsikter. Gunnar och jag blir i förhållande till våra rättrogna vänner några som försöker övertyga dem om att gå med i Maranata, Jehovas Vittnen eller Scientologerna. När de inte lyssnar så är det för oss beröringsskräck men varför ska de lyssna på våra galenskaper? De vet att vi kan argumentera väldigt övertygande men när nu Gunnar och jag har blivit som vi blivit, så måste de skydda sig. De vill absolut inte gå med i Maranata, hur skickligt vi än argumenterar.

Ytterligare en förklaring till kunskapsresistensen är att det handlar om det slag av kollektivt vansinne som emellanåt drabbar mänskligheten: häxprocesser, pogromer eller kanske Maos kulturrevolution. Men det tankespåret måste följas bakåt i tiden. Någonstans har den idé som i dag utvecklats till ett godhetssyndrom planterats och slagit rot. Gunnar och jag har skrivit utförligt om ”födelsen” av detta virus i del två av ”Invandring och mörkläggning”. Nyckelorden är Kulturrelativism och Frankfurtskolan.

Frankfurtskolan har enligt en bloggläsare nyligen presenterats i veckotidningen ”Kyrka och Folk” (av alla ställen). Där sägs väl inte så mycket, utöver det som Gunnar och jag skrivit, men det finns en intressant och chockerande sammanfattning. Tyvärr tror jag att det är skribentens egen och ingenting som återfinns i Frankfurtskolans skrifter. Tillvägagångssättet kan beskrivas som en nedbrytning av traditionell västerländsk livsstil och en indoktrinering eller ”långtidsmarinering” i mångkulturella värderingar.

För att nå ytterligare framgång i sin tysta kulturella revolution – utan att för den skull berätta om sina framtidsplaner – rekommenderade skolan bland annat följande tillvägagångsätt:

Beskriva sina motståndare som rasister.

Kontinuerlig förändring för att skapa förvirring.

Utbilda barn om sex och homosexualitet.

Underminera skolans och lärares auktoritet.

Stor immigration för att förstöra identiteten hos människor.

Befrämja omåttligt drickande.

Tömma kyrkorna.

Ett opålitligt rättssystem med partiskhet mot brottsoffer.

Ett beroende av staten eller statliga förmåner.

Kontroll av media.

Uppmuntra nedbrytningen av familjen.