När våren kommer bygger fåglarna bon i träden

Så vacker du är då du vänder dig bort från mig och drar den blanka mahognyborsten genom håret.

Du är så vacker då, i din mjukt ljunglila klänning, med ditt långa mahognyfärgade hår som faller ner över axlarna i sjok och delas av din hand med ringarna där takkronan speglas.

Vackrare än vad du är då du kommer in till mig där jag sitter i ditt sovrum, på dubbelsängen med kuddarna vilande mot gaveln och överkastat tungt och rött, är ingen.

Ingen kommer någonsin att vara det och du vänder dig om mot mig igen och i ditt ansikte är leendet ännu för mig upplyst. ”Låt mig borsta dig också,” säger du med detta leende. ”Kom här, min skatt, så får jag borsta dig också.”

Och jag frågar dig då du tar tag om min nacke, drar borsten genom raggen där: ”När blir mitt hår så långt som ditt?” Men du svarar aldrig. Du håller upp borsten framför mig och i den är tussarna mörka och blonda av våra hår, ditt och mitt, och du säger så hemlighetsfullt: ”Nu skall vi slänga det ut genom fönstret för när våren kommer bygger fåglarna bon och då behöver de vårt hår för att bädda.”

Så kall och knastrande är den vinternatten då du reser dig och öppnar fönstret ut mot de kala fruktträden.

Vinternatten är så kall då tussarna singlar ner mot grenarna där de förtorkade karten har frusit till is.

Kallare än den vinternatten blir kanske ingen vinternatt här igen och du drar mig till dig innan du stänger och låter mig själv se: håret singlar, håret faller, ner mot den frusna gräsmattan. Snart rycks det av vinden bort genom mörkret och det är våra tussar som rycks bort genom mörkret, våra tussar sammantrasslade och till bon åt fåglarna på andra sidan vintern, på andra sidan denna oändliga vinter då takkronan lyser och dina klänningar är långa och har höga kragar och du aldrig tar vagnen in till stan med mig utan din pälshatt, dina skinnhandskar och din röda sjal om axlarna.

”När kommer våren?” frågar jag dig men du skakar bara på ditt vackra huvud och släpper mig oändligt försiktigt, för kanske har du inget svar som du vill säga mig, kanske känner du ditt hjärta alltför väl.

Så ljum vinden är då jag öppnar fönstret för att luta mig ut.

Vinden är så ljum där den drar fram mellan betongblocken, över parkeringsplatserna och de öde torgen.

Ljummare kan den kanske aldrig bli och jag låter den leka med mitt hår, jag låter den föra det med sig en bit i de långa borsttagen, för jag vill ha det ljumma i håret, jag vill ha doften av nyutsprungen grönska i det, av fågelsång långt borta och vingslag högt över husen med de många parabolerna och balkongerna fulla av torktvätt och trasiga utemöbler.

”Vill ni ha mitt hår, små fåglar?” Jag viskar och kupar min hand om borstens dyna. Jag öppnar den och viskar: ”Vill ni bygga era bon av mitt långa hår? Av mitt hår som nu är långt?”

I den blonda tussen som singlar mot marken finns ingenting av dig och jag tänker: nu vet jag också när våren kommer, efter tio vårar och tio till men det som släppts för vinden vet ingen var det hamnar, i fåglarnas bon eller gatsoparnas dånande maskiner, när de kommer för att rengöra betongen.