"Efter att ha läst boken känner jag mig stärkt”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-04
Sigge Eklund: Dagboken är en stridsskrift mot kulturkarriäristerna – för kulturen
Den som läste recensionerna av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” förra veckan måste ha blivit förvirrad. Sällan har en bok fått så många vitt skilda omdömen.
Totalsågad i DN av Leif Zern under rubriken ”Min skit är ditt guld”. Geniförklaradad i Sydsvenskan av Eva Ström, som kallar läsupplevelsen ”den mest omskakande [hon] haft på kanske ett decennium”. Hånad i SVT:s ”Gomorron Sverige” av Maria Schottenius. Hyllad i Svenska Dagbladet och Göteborgsposten. Bagatelliserad av Nils Schwartz i Expressen.
För den som inte läst boken, utan endast recensionerna, måste det upplevas som ett mysterium hur en grupp kritiker i samma ålder och med liknande bakgrund kan värdera en och samma texts litterära kvalitet på så diametralt olika sätt.
Som läsare av både tidningarna och boken känns det däremot inte som nåt större mysterium. Jag ska snart berätta varför. Men först lite om boken.
”En dramatikers dagbok” utgörs av 1?600 tättskrivna sidor på vilka Lars Norén redogör för det mesta han gör, tänker och känner, under åren 2000–2005. Det kan låta som ett allt för privat projekt för att vara intressant, men visar sig snart vara det motsatta. Bara några sidor in i läsningen inleder jag som läsare en dialog med mig själv. Medvetandeströmmen hos Lars Norén visar sig nämligen vara lika motsägelsefull och repetitiv som hos oss andra, och berättelsen blir därmed allmänmänsklig. Ibland är han fåfäng, ibland är han stark. Ibland är han harmonisk, ibland är han arg. Ibland är han självkritisk. Ibland är han likgiltig.
Men framför allt är han ärlig. Han försöker i alla fall vara det. Han försöker till bristningsgränsen. Hela projektet tycks ibland vara ett enda stort ärlighetsexperiment: Hur gör jag för att formulera mig så ärligt som möjligt? Hur gör jag för att leva så ärligt som möjligt? Så här? Eller så här kanske? Vad händer då?
Resultatet är häpnadsväckande. Genom att skildra känslovardagen, med dess infall och upprepningar, blottlägger han det mänskliga psykets anatomi på ett skakande sätt, och läsningen blir befriande: när jag lägger ifrån mig boken efter att ha läst färdigt den känner jag mig stärkt, för jag skäms mindre över vem jag är, över vilka vi är.
De omtalade kändisuthängningarna utgörs bara av en promille av texten. Av bokens cirka 30?000 meningar är kanske 30 hatiska. Långt många fler meningar är kärleksfulla (nåt som försvunnit i den uppblossade debatten). Kärlek till barnen, till skådespelarna i uppsättningarna han arbetar med, till yrket, till naturen.
Men hur ska man då förklara sågningarna – om texten är så bra och om endast en promille av innehållet är elakt? Hur kan det komma sig att några av landets mest belästa och erfarna skribenter väljer att fokusera på de 30 elaka meningarna, snarare än de 29.970 andra?
Svaret – för oss som läst boken – är uppenbart: För att elakheterna i boken handlar om dem.
Av alla kritiker som uttalat sig om boken har endast tre varit odelat negativa: Nils Schwartz, Maria Schottenius och Leif Zern.
Tre av de personer som kritiseras hårdast i boken.
En slump? Knappast.
Tvärtom upplevs deras respons naturlig. Deras heder har ifrågasatts av en person som genom sin 47-åriga produktion har visat att han har en närmast övermänsklig radar för falskhet. Klart de är rädda – de vet ju att vi kommer att lyssna på honom.
Och efter deras respons på boken gör vi det garanterat. När jag ser Maria Schottenius sitta i tv-soffan i SVT: s ”Gomorron Sverige”, och anstränga sig blå för att låtsas att boken inte är ett mästerverk, ryser jag. Noréns beskrivning av kulturkarriäristerna, som värnar om sin ställning mer än om kulturen, förkroppsligas, och hans bok blir plötsligt en stridsskrift också.
Men en mycket subtil stridsskrift. Norén skriver 30 elaka meningar under en period på fem år. Schottenius, Zern och Schwartz uttryckte tusentals, bara på en dag.
Dagens debattör
Sigge Eklund
34 år, Stockholm,
författare och bloggpionjär.